Kan knappt förstå det, om ca en vecka tar jag studenten. Lilla jag! Jag växer upp, jag blir vuxen på riktigt och kan skaffa mig ett eget liv. Jag kan flytta härifrån, lämna allting bakom mig. Jag kan lämna precis vad jag vill! Så himla underbart! Det känns som om att jag itne har gjort något annat än slitit de senaste åren, tuff-tuff-tåget måste hållas i rörelse, hela tiden.
Än kan jag inte riktigt ge mig iväg dock, måste fixa en sista sak. Jag vill verkligen inte göra det, eller jo, jag vill göra det så jag ahr det gjort men jag vet att jag kommer att gräva ner mig ritkigt djupt medans jag gör det. Det där lät en aning flum… *Note to self: Lär dig bygga meningar som även andra människor förstår. Hoppa inte över två-tre tankesteg i det skrivna formatet.*
”För att kunna leva i frihet och lycka, måste man offra slentrianen. Det är inte alltid ett lätt offer”
Ibland behöver livet inte vara så mycket mer komplicerat. Att vara, eller inte vara. Uppenbarligen är jag ju (om inte allt är en stor fet illusion skapad av någon som hade alldeles för mycket fritid) så det är väl bara att göra det bästa av tiden här, eller?
Så fan att man inspireras av det talesättet. Några få ord kan inte ta bort ett stort jävla fett hål blandat med några slumpvis ditslängda frågetecken. Det krävs vilja att förändra tankesättet för att få bort hålet, en enorm vilja att bli av med alla känslor som ligger och pöser ut ur hålet. Stänga in känslorna lite fint sådär någonstans istället.
Sitter och knarkar Alone med Celine Dion, hur patetiskt deprimerande är inte det på en skala…? Dags att göra något åt det här träsket snart, ska bara nå botten först…
Sigmund Freud och hans dotter Anna Freud kom med några teorier om hur människans försvarsmekanismer fungerar och de verkar väldigt rimliga. Just självbestraffning, förskjutning, reaktionsbildning och isolering fann jag särskilt intressanta. Det är lite halvt jobbigt och tråkigt dock att faktiskt bli medveten om varför vi göra saker och de är itne alls logiska eller att alla andra tänker som vi gör. Dock ärvu ju inte mer än människor och vi är konstruerade på det här sättet och det går inte att undvika, en väldigt liten tröst är det. Men vad gör man när man väl inser varför man handlar som man gör? När man desutom är så pass gammal att man har hunnit få invanda rutiner som inte går bort så himla lätt, vad gör man då? Det är nog inte så bara att sluta göra vad man tidigare hade gjort i samma situation, vad göra istället? Försvarsmekanismer har vi för att dämpa ångesten, hur ska vi ta itu med den istället? Jag skulle vilja ha svar på dem frågorna ohc jag hoppas att jag får det under kursen som jag läser just nu i skolan, Psykologi A.
Just nu känner jag mig så jäkla irriterad, förbannad, irriterad, ledsen och värdelös. Ingen aning om varför. Minsta lilla sak någon gör mot mig gör att mina taggar vänds utåt. Det finns en sak här i hela världen som skulle råda bot på det, tyvärr är det inget jag kan få nu eller senare. Livet är inte rättvist! Fan vad jag hatar att det är såhär!
Det var jättelänge sedan det hände spontant, men idag var det tydligen dags. Plockade fram kameran och tog några flumbilder, dåligt ljus ute så det blev inomhus. Blev lite halvt nöjd, har glömt bort en del.
Nu är halkan bokad, 23/3 var det tidigaste datumet de hade. Lite surt, men jag får skylla mig själv som itne tagit tag i saken tidigare. Jag hoppas bara att jag kan fixa det på något sätt så att jag slipper göra den där andra riskutbildningen som börjar 1 april. Inte för att jag har så mycket info om hur det går till med det där, men det går nog att ta reda på. Känns asbra nu iaf, ett steg mot körkortet. Dock oroar jag mig en del inför teoriprovet, eller ja uppkörningen också men mest teoriprovet. Alla jag känner har dessutom klarat det på första försöket, kul att vara den enda som tine klarar det liskom.
Jag blir så himla förbannad och frusterad på min handledare! Den personen måste vara bland det mest omogna jag har sett i vuxenform. Okej, jag kanske inte har skött mig så bra som jag borde ha gjort när det gäller mitt PA, men inte fan innehar jag en omogen attityd mot mitt arbete. Hur jävla svårt är det att dessutom säga något ansikte mot ansikte? Jag lämnar in projektplan, den blir ytterst scannad efter fel, hittar nästan inga, jag går, kommer hem, en timme senare får jag ett mejl där jag har fått en hel del frågor och funderingar som jag enkelt kunde ha svarat på mötet. Jag blir så himla … !! Det var väl fasiken itne nödvändigt att skriva ett mejl, där det enda som stod dessutom bara var småfel som jag tror att en annan människa inte hade brytt sig om nämnvärt. Det känns verkligen som om att allt jag gör blir en enda hög med ord där det ska letas fel, minsta lilla, i det oändliga. När jag dessutom har varit på ett möte där allt hade kunnat behandlats direkt istället för på mejl. Ååh, frustrerande…
Har dessutom itne kommit så mycket längre i min tankebana när det gäller mitt val, just nu ligger det 50-50. De senaste dagarna har det visserligen dragit mot ett håll, det håll jag itne trodde först. Men jag vet inte, det är så himla svårt nu, speciellt när jag är här, känns som om att det här är fel ställe att ta objektiva beslut på. Vet inte om en sån där pro/con-lista kommer att fungera heller. Kanke värt ett försök dock…
Tänk om allt kunde vara lika underbart som det är för Edward och Bella i Twilight-böckerna, visserligen en aning naivt men ändå. De har varandra och det räcker, de är dessutom säkra på vad de vill. De uppskattar verkligen minsta lilla sak som har med den andra att göra, bara att se på personen, bara att få röra den andra. Jag vill också bara vara sådär, säker på vad jag vill och sen på att jag får ha det. Kunna njuta av att bara få vara med någon på ett tillräckligt vis, inte vara så krävande hela tiden. Att tillsammans ge sig på världen, maybe som other day, maybe some other time…
I’ve lost all the time that I have in this world
I spent it unwisely. Unwisely you see
And I can’t get it back
And I can’t move forward
I’m broken and I’m empty
It’s over for me
If I could undo all the wrongs that I’ve caused
Fall to my knees pray for swiftness and just
For I’m just a fool
A fool driven to dust
And the world ain’t gonna change for me
So give me one more chance to prove these problems and frustrations
aren’t just manifest in memories we’re destined to repeat
A second chance to prove I know right from wrong
I swear I’ll do things different but can’t promise to be strong
So come on all you losers, you bastards and cheats
Vagrants and barflies down on the streets
Follow this path to salvation vindication awaits
We’re marching on East Broadway streets tonight
If you can look into this old face and try to see the young man
I swear I once was pretty, not the monster you now see
But I squandered all my chances
Lost my faith and took for granted
This life and precious one chance the whirlwind I’ll reap
If I could undo all the wrongs that I’ve caused
Fall to my knees pray for swiftness and just
For I’m just a fool
A fool driven to dust
And the world ain’t gonna change for me
